Att den mentala ohälsan i samhället har ökat, har knappast undgått någon. Eller har den egentligen det? Har vi kanske bara börjat uppmärksamma att den faktiskt existerar, blivit medveten om den? Nästa steg borde kanske vara, att börja göra något åt den…? På allvar!
På bilden till detta inlägg är det en bild som föreställer mig. Den är tagen i ett derby mot IFK Göteborg 1998 om jag inte minns fel. Vad jag däremot minns var den panikångest jag upplevde minuterna innan matchstart, där jag satt och skakade och spydde vartannat inne på toaletten. Detta var inget ovanligt i just mitt fall. Jag var däremot väldigt duktig på att maskera detta för mina lagkompisar. För det hade varit en katastrof för mig som person och fotbollsmålvakt, om de hade ”kommit på” mig där och då. Du vet, vi är tuffingar vi fotbollsmålvakter, vi står upp när de andra faller. Vi är ryggraden i laget och du vet vad som händer när man skadar ryggraden…
Jag var i bra fysisk form, min teknik var utmärkt, mitt taktiska kunnande slipat, men mentalt… Mentalt var jag helt oförberedd för uppgiften!
Inom idrotten, spelar ingen roll vilken, pratar man ofta om att 80% av framgången beror på den ”mentala biten”. Ändå lägger vi inte ens 5% av vår träningstid på det. Visst är det märkligt?!
Min beundran för Matt Pyzdrowski är enorm! Vilket mod och vilken kraft du visar i din sårbarhet, när du går ut och berättar om din mentala hälsa och hur du egentligen mådde under din fotbollskarriär! All eloge till dig!
Du är en sann förebild, inte bara för mig utan för många andra unga målvakter! Nu vet de att det är okej… Det är okej att vara sårbar som människa och person, oavsett vilken nivå man spelar på.
Jag önskar jag hade haft samma mod som du. Men jag valde den ”lätta” vägen… Jag drog på mig en massa fysiska skador istället, som jag kunde skylla på för att slippa att ta tag i det verkliga problemet, det som satt ovanför axlarna. Jag hittade t o m på skäl till varför jag valde att sluta spela på elitnivå…
Jag vet att det finns fler inom idrotten som känt samma saker som jag. Men det här är inget man vill prata om. Det var locket på då och det är locket på nu. Är det inte hög tid att faktiskt våga prata om detta? Det sägs ju att när man drar ut trollen i ljuset så spricker de…
I landet USA är det fullt normalt att gå till en terapeut. Det finns mycket i övrigt att önska när det gäller det landet, men just i detta fall är de en förebild. För på samma sätt, som när du har skadat en fot, en arm eller har pollenallergi och går till närakuten, så borde väl samma princip kunna appliceras när det gäller det mentala? För mig som mental tränare är det en självklarhet, men det tycks inte gälla samhället i stort. Jag upplever att mental ohälsa ses med en viss skepsis och något man helst inte vill prata om i allmänhet och i synnerhet inte inom elitidrotten.
”Antingen har du det, eller inte” är en uppfattning som existerar och jag kan köpa den till viss del. Vissa personer uppvisar en enorm Mental Styrka när det väl gäller. Men det finns tillräckligt många av oss andra, som ”inte har det”. Vad ska vi göra? Ge upp? Sluta med idrotten?
Idag finns till skillnad från min egen aktiva tid, en hel del hjälp att få när det gäller att skapa och bygga upp din egen Mentala Styrka. Mental Styrka kan definieras så här: ”Din förmåga att skapa och behålla ett IDEALT SINNESTILLSTÅND i alla situationer oavsett vad som händer” Genom Mental Träning som handlar hur dina tankar, känslor och inre bilder påverkar och styr ditt beteende, öva och träna upp din mentala förmåga och på det viset skapa MENTAL STYRKA. Alla kan träna upp sin mentala styrka oavsett bakgrund och ålder. Det är aldrig för sent och det finns inga fler biverkningar än att du blir vackrare, smartare och friskare!
Kropp och Knopp är samma system – sättet att tänka på har konsekvenser för din kropp och sättet att använda din kropp påverkar hur du tänker. När du gör en förändring i det ena blir det andra automatiskt påverkat. Tanke, känsla och handling hör ihop.
Min stora önskan är att vi slutar se den mentala ohälsan som något stigmatiserande. Att vi vågar prata om den, lyfta upp den på dagordningen och verkligen göra en insats för motverka den… i tid.
