Jag fick förmånen att dela min historia i ett avsnitt av Tommy Söderbergs bok ”Topp & Bredd”
Avsnittet heter En andra chans.
Fotboll är mer än idrott för mig. Fotboll är ett sätt att leva. Jag älskar fotboll. Det är ett sätt att närma sig människor som är lite trasiga. Jag träffar många människor som livet har behandlat tufft och vars största intresse är just fotboll. Dessa lite udda människor, en del med missbruksproblem är en grupp människor som jag känner varmt för. De har alla en historia att berätta. Ett unikt livsöde.
Kanske är det ett sätt att hantera det faktum att jag haft en ganska bra resa genom livet. Jag vill ge tillbaka. Jag vill stötta. Kan jag med mitt ledarskap, med mitt sätt att vara skänka lite glädje och värme i en annars kall värld är det en kick för mig.
I några fall har faktiskt fotbollen räddat liv.
Här följer en berättelse ur livet. Berättelsen nedan är hämtad ur ett brev från en människa som trots svåra omständigheter lyckats göra resan till en dräglig värld. För den här grabben blev idrotten och strävan att lyckas biljetten till en fotbollsfamilj som stöttade och gav ”Erik” en andra chans:
Det här är berättelsen om en pojke som trots en jobbig uppväxttid lyckades ganska bra i livet. Han växte upp i storstaden med sin alkoholiserade pappa och astmasjuke mamma, vi kan kalla honom Erik. Han var en blyg pojke med en stor passion i sitt liv, fotbollen.
Vart än Erik gick, hade han sin kära fotboll med sig. Den var hans allra bästa vän.
En dag när Erik var 13 år kom hans mamma hem svårt andfådd. Hon hade fått ett astmaanfall. Hon skrek åt Erik att springa och hämta hennes astmamedicin. När Erik öppnade burken upptäcke han till sin fasa att medicinen var slut och sprang tillbaka ut till köket för att berätta det. I samma ögonblick som han kom in i köket föll hans mamma ihop på köksgolvet alldeles blå i ansiktet.
Hon dog i hans armar…
Denna händelse kom att prägla Erik under hela hans tonårstid. Senare samma kväll kom hans pappa och satte sig vid hans sängkant och lovade dyrt och heligt att han aldrig skulle röra en endaste droppe sprit mer. Med detta löfte i bagaget bestämde sig Erik för att flytta till sin pappans nya familj. Vad inte Erik visste just då var att pappans nya fru var blandmissbrukare och frånskild p g a upprepade misshandelsfall.
När Erik en dag kom hem hittade han sin nya ”mamma” liggande på avsatsen under hans fönster på sjätte våningen starkt drogpåverkad. Erik funderade en stund på att välta ner henne från avsatsen och få ett slut på eländet, men tog istället hand om henne.
Fotbollen blev Eriks flykt från den dystra verklighet han levde i. Han kom med i stadslaget och blev senare kallad till ett läger där de bästa från respektive stadslag skulle tas ut till pojklandslaget. Men han kom aldrig med i pojklandslaget, mest beroende på hans långa hår och ett marijunabladsörhänge som rebelliskt dinglade i vänster örsnibb. De ansvariga ledarna på landslagslägret sade till Erik att han hade ”negativ utstrålning”
Erik fortsatte att spela fotboll för sitt klubblag och hänga ute på stan sent om nätterna. Hemma kunde han ju inte vara, med föräldrar som låg hemma i sina sängar med delirium och en halvbror som han bara slogs med.
När Erik gick i nian fick han sin första egna lägenhet och blev omedelbart skolans populäraste elev. Det fanns ju oanande möjligheter till riktiga röjarfester, vilket det också blev. Dessa fick dock ett abrupt slut då hans pappa flyttade dit ett halvår senare och fortsatte med sitt supande.
A-laget hade fått en ny tränare ifrån England som tyckte att U-lagsspelarna som Erik nu tillhörde, skulle satsa helhjärtat på fotbollen. Skolan kunde man läsa in senare på Komvux. Det lät som en dröm för Erik, som hoppade av gymnasiet och fortsatte sitt ohejdade leverne. Detta leverne nådde sin kulmen då han i onyktert tillstånd på Valborgsmässoafton råkade i slagsmål och togs av polisen som körde honom till häktet.
Denna upplevelse blev något av en väckarklocka för Erik. Han förstod att han inte kunde leva det liv han dittills levt sedan hans mamma dog. Erik var nu straffmyndig och han visste vart det bar hän om han fortsatte att leva så. Senare samma år blev han inkallad av klubbledningen som upplyste honom om att hans tjänster inte längre var önskvärda…
Men Erik var utrustad med en enorm vilja och han gav aldrig upp. Han hade alltid varit tjurskallig och envis, egenskaper som inte uppskattades i alla sammanhang, men som nu blev hans räddning. Erik började spela A-lagsfotboll i div 3. Till en början platsade han inte, men han visste att om han bara hade tålamod och fortsatte att träna hårt skulle chansen dyka upp. Eriks tålamod gav resultat andra säsongen. Han spelade samtliga seriematcher och var med och vann div 3 för första gången i klubbens historia.
Han fick dessutom möta sitt gamla lag, som ratat honom, två gånger och fick revansch genom att spela två kanonmatcher och bli matchens lirare båda matcherna.
Hans gamla lag tog sig tillbaka till allsvenskan igen och kontaktade Erik för att höra om han var intresserad av att spela med dem igen. En dröm hade slagit in för Erik och han kände att cirkeln var sluten.
Erik hade fått sin andra chans som han så innerligt önskat, en chans som tyvärr inte alla är förunnade. Naturligtvis samverkade många faktorer, men utan Eriks obönhörliga vilja och sin passion för fotboll skulle han aldrig getts en andra chans.
Idag är Erik en etablerad allsvensk fotbollsspelare som njuter varje sekund han får lov att vara det.
